Om det finns någon slags logik eller rättvisa i den här världen så MÅSTE The Dresden Dolls bli riktigt, riktigt stora.

Under den rent magiska duons spelning igår kom allt fler människor allt närmare scenen i takt med att låtarna avverkades.

Folk MÅSTE ha blivit förtrollade.

Låt mig ta Meticas fotograf Olav Karlsson som ett talande exempel. Innan bandet gick på scen hade han inte hört talas om dem mer än via mina lovord. Han var orolig över ljussättningen på Debaser, och huruvida bandet var en bildskön akt eller inte. Om de ens var njutbara att avnjuta under en konsert.

Nio låtar och omkring 300 fotografier senare står en snudd på tårögd fotograf bredvid mig med två nyinköpta skivor och en blivande födelsedagspresent i form av ett par Dresden Dolls-trosor bredvid sig. Han står där med en öl i handen och får knappt fram orden.

Igår förmiddags fick jag ett SMS där han berättade om endorfinruset han fortfarande befann sig i.

Amanda Palmer och Brian Viglione är, som ni kanske har noterat av min uppräkning, bara två personer. Men de har utstrålning nog för att bräcka minst tio gånger så många artister. Samspelet mellan de två vitsminkade vackra unga människorna är alldeles fantastiskt.

Att Brian är en så pass duktig trummis tycker jag inte riktigt framgår av den suveräna studioplattan, men under spelningen visar han klass där han ömsom står, ömsom sitter, improviserar, leker, och har ett min- och framförallt mimspel som knäcker det mesta. I de kanske mest kabaréaktiga styckena, 'Missed Me' och 'Coin-Operated Boy' spelar han så mycket teater att hans huvudsyssla - trumspelet - hamnar i skymundan.

Pianospelerskan och sångerskan Amanda är förstås inte sämre. Låtarna sitter i ryggmärgen, det är löjligt intensivt, och för att använda Grynets ord - helt sjukt bra!

Amanda Palmer och Brian Viglione har gott om utstrålning

Duon river av en version av Black Sabbaths 'War Pigs' som får såväl originalet som Faith No Mores jämförelsevis fega cover att blekna. Och under paradnumret 'Coin-Operated Boy' känns det som om antalet åhörare flerdubblas på några minuter och alla ser ut att mest stå och mysa när Brian och Amanda läckert 'hakar upp sig' omkring två minuter in i låten. Det känns som att jag skulle kunna rabbla höjdpunkter i all oändlighet. Som Amandas körsång i 'Half Jack', den mästerliga låten 'Backstabber' som inte är med på skivan, eller framförandet av den hetsiga och smått kaotiska 'Girl Anachronism' och...

Trots den relativt tråkiga lokalen och scenen, och det faktum att det endast sitter två personer på densamma, består inte konserten av en enda död sekund. Det finns alltid någonting att titta och lyssna på, mängder av intryck att insupa. Rent av svårt att hinna med ibland. Man kan lätt drista sig till att tro att en konstnärlig duo med kabaréambitioner skulle kunna vingla över rejält åt det pretentiösa, men här var det snarare tvärtom. Så mycket värme, intensitet, spelglädje och humor var det länge sen jag såg på en scen. Undrar förresten om jag någonsin har gjort det.

2004 års bästa konsert har helt enkelt gått av stapeln. Synd för er som inte var där.

Och ett stort grattis till er som fick uppleva The Dresden Dolls i all sin prakt i lördags.

'Huvudbandet' Yumi Yumis japanska plastrock komplett med knagglig engelska och lustiga rockposer bleknade i jämförelse. Visst var det kul att titta på även denna duo, som iklädda overaller ifrån KTH:s Teknisk Fysik och solbrillor studsade omkring till ljudet av sin trummaskin.

Men denna afton tillhörde med all rätt The Dresden Dolls och Yumi Yumi fick helt enkelt finna sig i att vara kvällens efterband.