Metica.se - November 9, 2004

The Dresden Dolls: Musik med humor och svarta
Författare: Jesper Hasselström
Bild: Olav Karlsson

'Ny musik' brukar i dessa tider innebära att man behöver ta till en tre, fyra band för att kunna placera gruppen ifråga innan man ramat in den. Så är lyckligtvis inte fallet med Bostonduon The Dresden Dolls, vilket gör Amanda Palmer och Brian Viglione till två av 2004 års mest intressanta musiker.

Jag introduceras för den osminkade men uppklädda duon medan kvällens huvudakt japanska Yumi Yumi för oväsen på Debasers scen under sitt soundcheck. Vi kommer ganska snart fram till att det inte råder några optimala intervjuförhållanden i de skönt nerdekade sofforna på rockklubben vid Slussen i Stockholm och ger oss ut på stan. Trumslagaren Brian, för dagen iklädd plommonstop och med ett stort ärr strax under hakan, föreslår att vi ska hoppa in på ett tapashak vi går förbi, vilket också blir fallet.

Ärret har han skaffat sig under en tysk tv-inspelning där han av någon anledning skulle fäktas med ett paraply som olyckligtvis var trasigt. Blodet sprutade och enligt egen utsago skrämde Brian skiten ur tv-folket när han överdrev skadans grad en hel del. Men det är klart, är man rik och berömd får man stå ut med en del.

- Vi är inte rika än, förklarar sångerskan Amanda Palmer bakom sina mystiska ögonbryn.
- Och vi är inte riktigt berömda än, skjuter Brian in.
- Men vi jobbar hårt på berömdhetsdelen, och vi bryr oss inte särskilt mycket om att bli rika, fortsätter Amanda.
Brian försöker förtydliga var bandet står:
- Det är grymt kul just nu. Vi befinner oss i ett väldigt spännande skede, typ som första dejten. Vi får träffa massor med spännande människor, besöka häftiga platser, och har en snabbt växande skara fans som har börjat klä ut sig och klä upp sig till våra konserter.
Amanda:
- Ja, våra fans är minst lika exalterade som vi. Att gå in i en affär och se vår skiva är, som för många människor, väldigt upphetsande, liksom det faktum att den här typen av musik överhuvudtaget blir populär.

Att den märkliga blandning av kabaré, punk, piano, rock och musikal som The Dresden Dolls utövar växer sig allt starkare får ses som ett sundhetstecken i den alltmer förruttnande musikbranschen. Amanda själv beskriver sin duos musik på olika sätt varje gång beroende på vem hon pratar med, men oftast berättar hon kort och gott att det handlar om piano, trummor, kvinnlig sång och kabaréinfluerad rock. De flesta musikaler har hon dock inte mycket till övers för.

- De flesta moderna musikaler, eller musikaler överhuvudtaget, uppskattar jag inte. Helt enkelt för att de är för dåliga. De som däremot är bra är riktigt bra, och som barn uppslukades jag av många musikaler som därmed blev tidiga influenser.

Flera av låtarna på The Dresden Dolls studiodebut är också skrivna under Amandas tonår. En av skivans allra mörkaste stunder är 'Slide', med en text som lätt kan kopplas till sexuella övergrepp på en ung flicka.

- 'Slide' är nog den äldsta låten på skivan, jag var omkring 15 år gammal när jag skrev den, förklarar Amanda Palmer. Jag tycker den är rätt så representativ för hur jag var då. Jag hade just upptäckt band som The Cure och en massa goth-prylar. Dystra och deprimerande grejer, så låten är väldigt färgad av det. Men jag minns att jag tyckte att rutschbanan var en strålande metafor för att starta på ett ställe och sedan medvetet sjunka ned till en annan plats precis som många flickor gör. De vet vad de gör men utsätter sig för en massa skit för att de inte kan stå emot.

På skivan föregås nyss avverkade låt av 'The Jeep Song'. En ganska banal kärlekshistoria med ett mysigt musikaliskt arrangemang.

- Den är bokstavlig, konstaterar fröken Palmer med ett garv: Jag hade en expojkvän i Boston som hade en svart jeep, så där finns det inte en enda metafor, skrattar hon. Brian kände honom, och stod inte ut med honom.

Brian skruvar på sig under någon sekund innan han sakligt och diplomatiskt kommer med sitt försvarstal:
- Han var en TREVLIG kille, och jag känner mig taskig som dissade honom.
- 'Liar', hugger Amanda med ett brett leende på läpparna.

Utöver kraschade förhållanden har Brian och Amanda hunnit med en del annat i Boston. Brian fick förvisso sparken från sina tre senaste jobb för att han spelade för hög musik, och det senaste lämnade han för över två år sedan. Därefter har han utöver att banka skinn i The Dresden Dolls flyttat möbler, vaktat barn och givit trumlektioner. Inte helt oväntat låter han därför smått lyrisk när han beskriver bandets genombrott. Amanda däremot berättar att hon saknar sitt gamla jobb litegrann.

- Jag har aldrig riktigt haft ett vanligt jobb i den bemärkelsen. Jag jobbade som gatuartist, som en levande staty, vilket jag livnärde mig på i cirka fem år.

Hur mycket pengar ger det?
- Mycket! Du skulle bli förvånad. Dock är det lite speciellt i Boston, det finns inte särskilt många gatuartister. Sedan har jag jobbat på festivaler och så också. Ett kul jobb att ha, men även rätt slitigt.

Annan inkomstbringande verksamhet är exempelvis musikbranschen. Ofta får man höra om de onda skivbolagen som tar artisternas pengar och så. På baksidan av min The Dresden Dolls-platta finns en logotype för skivbolaget 8ft. Records.

- Det är mitt eget bolag, slår Amanda fast: Det är en småknepig historia, men det handlar inte om att jag alltid velat ha mitt eget skivbolag, utan helt enkelt för att vi som band behövde ett bolag att ge ut vår musik på. Sedan skrev vi i och för sig på för Roadrunner Records omkring fyra månader efter att skivan släppts, men en dag kanske jag förvandlar 8ft. Records till ett storskaligt skivbolag. Det går dock inte att spela i ett band och driva ett skivbolag samtidigt. Jag har letat efter en högerhand att göra jobbet åt mig medan vi turnerar, men inte hittat någon.

Den språkbegåvade fattar att en duo faktiskt inte kan bestå av fler än två personer, och matematikprofessorn inser snabbt att det därmed blir svårt att fatta några majoritetsbeslut. Hur gör då The Dresden Dolls när de är oense?

Brian pekar lite diskret på Amanda och gruppen av två börjar skratta som på kommando.
- Vi hade en del rejäla problem med det på den första skivan, men vi har rett ut det. När man ska in i studion behövs en stark ledare och vi är två väldigt starka personligheter, säger Amanda, och Brian fyller på:
- Samtidigt som vi i stort sett delar samma visioner.
- Det gäller för oss att hitta en bra producent... fortsätter Amanda igen innan Brian avslutar meningen:
- ...som kan ta våra respektive bästa idéer och gör en fusion av dem.

Har ni någon speciell i åtanke?
- Ja, vi ska in i studion nu i vinter är det tänkt och vi har redan valt producent. Vi kommer att jobba med Sean Slade, en Bostonkille, säger Amanda.
- Och även med hans partner i studion, Paul Kolderie. De har gjort en massa grymma skivor, med Radiohead, Hole, The Pixies, Dinosaur Jr. och en massa bra band, avslöjar Brian, och fortsätter:
- Sean, och det här är verkligen viktigt, SÅG oss på en konsert, såg oss uppträda, och kom fram och sade att han verkligen ville jobba med oss. Vi har spelat in ett par demos med honom och det har varit skitkul att jobba med honom. En riktigt kul kille med en stark personlighet som producent samtidigt som han absolut är kapabel att jobba med folk som vi, som har en vision av skivan. Så förhoppningsvis blir det en blandning av våra och hans idéer. Jag tror även att det blir en viss skillnad den här gången i och med att vi är mer avslappnade, att vi mest vill gå in i studion och fånga känslan till skillnad från sist när vi var spända på att få till det bästa vi kunde för att det var vår första stora chans. Det blir friare den här gången.
- Det säger du nu ja, innan vi är där, kontrar Amanda innan duon än en gång brister ut i skratt. Amanda håller emellertid med:
- Jo, det borde inte bli lika svårt, för nu vet vi mer exakt hur vi vill att det ska låta. Vi är överens om att försöka fånga känslan ifrån de bästa spelningarna vi gjort det senaste året, och vi är rätt överens om hur det låter då.

Hur låter de nya låtarna?
Amanda:
- I stort sett liknar de våra tidigare...
Brian:
- ... men med rockigare kanter...
Amanda igen:
- Mer punk och mindre kabaré om det säger dig någonting. De är inte fullt så larviga även om det fortfarande finns en stor portion humor.
Brian:
- Jag tror det finns en starkare livekänsla och mer sting i låtarna. De tramsiga avsnitten i till exempel 'Missed me' har ersatts av vår cover på 'Amsterdam' (den franske trubaduren Jacques Brels låt, Jespers anm.). Det kommer nog bli lite annorlunda, vi ska försöka göra det lite enklare, försöka skala ned musiken till enbart trummor och piano och skippa en massa ljudeffekter.
Amanda:
- Det går att höra på låtarna vilka som är skrivna efter att jag träffat Brian. De är klart influerade av det faktum att jag nu spelar i ett band. Jag skriver utifrån vinkeln att jag spelar med en trummis inför en publik snarare än atmosfäriska sånger skapade av och för mig själv.
- Samtidigt som du fortfarande har ett gäng sådana låtar som förhoppningsvis kommer att se dagens ljus på ett eller annat sätt, kompletterar Brian.

En låt som märkligt nog inte höll på att få se dagens ljus är The Dresden Dolls nära nog paradnummer - en komisk låt vid namn 'Coin-Operated Boy':
- Det stämmer, vi hittade en lapp som vi skrev för typ två år sedan där vi rankat låtarna. Den börjar med 'låtar som definitivt hamnar på skivan' och fortsätter nedåt, berättar Amanda, och fortsätter:
- 'The Perfect Fit' var långt ned på listan och så även 'Bad Habit'. 'Bad Habit' var det Martin (Bisi, medproducent på debutskivan tillsammans med bandet självt, Jespers anm.) som valde.
- En annan väldigt bra sak med att jobba med en producent som har öra för bandet, konstaterar Brian och fortsätter:
- Vi är alldeles för mycket innanför bildens ram, så det är bra att få höra någon annans uppfattning om bandet. Ibland kan en duktig producent plocka guldkorn ur dig som du inte ens visste fanns, och å andra sidan sålla bort material som alltför mycket påminner om andra låtar. Amanda plockar upp tråden som är på väg att försvinna ut i periferin:
- Men 'Coin-Operated Boy' var det inte producenten som valde, utan vår publik. Första gången vi spelade den sången inför en publik älskade de den. Vi märkte det inte direkt, men responsen var överväldigande, så vi tänkte väl att 'hmmm... vi ska nog spela den imorrn också'.

Ryktet om nyss nämnda sång hade jag givetvis snappat upp på det världsomspännande globala nätverket av datorer, där jag även hittade ett annat rykte värt att gå till botten med.

Amanda Palmer, stämmer det att du var tilltänkt att lägga sång på Cradle Of Filths nya platta?
- Japp, men de användes aldrig, de refuserades, fnissar sångerskan.
Brian fyller i:
- Men de gillade vårt band tillräckligt mycket för att fråga oss vilket jag ser som en komplimang.

Vad var det som hände då?
Amanda:
- Vi ligger på samma skivbolag, så bolaget försökte para ihop oss. Skivbolag gör sådant...
Brian:
- Men Amanda var en alltför stark kvinna för dem, så...
- 'That's rrrigh'’, utbrister Amanda med en skön skotsk accent samtidigt som hon spänner musklerna i sin ena arm: De ville ha en viskande brittisk kvinna.
- Ja, de ville ha någon slags mellanösternpryl, säger Brian och brister ut i en orientalisk truddelutt som får servitrisen borta vid bardisken att haja till och skicka en konfunderad blick till mannen med plommonstopet. Amanda kontrar med ett klockrent dödsmetallskrik innan hon förklarar att hon kanske inte passade deras kvinnoideal:
- 'I didn't have the right slots for their sacred key', det är texten till en av deras låtar, haha. Inget ont om Cradle Of Filth dock, de är ett skitbra band!